Nationellt ansvar för använt kärnbränsle

Under de senaste årtiondena har problematiken kring ansvaret för omhändertagande av radioaktivt avfall från kärnkraftanläggningar blivit föremål för en allt intensivare debatt i Europa. Mängden högaktivt avfall från den europeiska kärnkraftsindustrin är ständigt ökande samtidigt som det i de flesta av EU:s medlemsstater saknas fastställda planer för dess slutliga omhändertagande.brI denna bok analyseras principen om nationellt ansvar, det vill säga principen att varje land tar ansvar för det kärnavfall som uppkommer inom landet. Principen om nationellt ansvar är inte "svensk" men har i en svensk kontext sin egen historia. Med rötter i 1970-talets debatt som handlade om att Sverige som kärnkraftsproducerande land hade en skyldighet att ta ansvar för sina egna "atomsopor", har principen under senare decennier allt mer kommit att handla om strategier för att förhindra att den svenska lösningen för avfallshantering skall kunna komma att utnyttjas även för slutförvaring av utländskt använt kärnbränsle. Principen har, i takt med det svenska närmandet till Europa, delvis ändrat karaktär från att ha varit en primärt politisk och moralisk princip till att bli en mer rättsligt argumenterad princip. När den nationella ordningen för kärnavfallshantering, den svenska modellen, konfronteras med effekterna av en utvidgad Europeisk Union, avreglerad energimarknad och europeiska inre marknadsprinciper innebär detta en rättslig utmaning. Är den svenska principen om nationellt ansvar för använt kärnbränsle hållbar i dagens EU?