Jaktminnen - lite pang pang och vov vov

Jag är uppväxt i ett jägarhem där det alltid fanns en jakthund och fick vid tidig ålder, 13¿14 år, följa med på jakt, ibland som hundförare till vår hund. Det hände även att jag fick stå i bakpass med en Husqvarna hanbössa, kaliber 16 på armen. Det var på 50-talet så det är preskriberat nu, men mycket spännande för en jaktintresserad yngling. Människan har mycket att lära av skogens djur och fåglar. Mina försök att på olika sätt komma skogens innevånare nära har, beroende på deras välutvecklade sinnen lukt och hörsel, misslyckats. Den närmaste kontakter jag har skapat, är genom att utfodra djuren på en bestämd plats och ett bestämt klockslag. Djuren lär sig snabbt både tidpunkt och att känna igen den som utfodrar, vilket skapar trygghet och mindre rädsla för personen. Det verkar som om när man pratar med djuren så skapas en kontakt och en igenkänning som djuren kan lita på, särskilt vintertid då flera djur finns vid matplatsen på bestämd tidpunkt och tillåter närhet och kontakt med den som serverar maten.